– Jag slits mellan hopp och förtvivlan i det här, säger Therése som svar på rubrikens fråga.
– Det är långt bort, samtidigt som det har hänt jättemycket, fortsätter hon. För mig känns det som att allt som har hänt inom jämställdhet i vår bransch har hänt de senaste femton, tjugo åren.
Hon beskriver en bransch som är präglad av utseendefixering, där män regisserar, är chefer och skriver pjäserna.
– Men det har börjat ändras. Nu kan man tänka sig att en kvinna får regissera en film och pjäser, och det är ganska många kvinnor som är teaterchefer. Vi har haft två i följd här.
I antagningsproceduren till scenskolan ser det annorlunda ut. Där strävar man efter att lika många killar som tjejer ska komma in.
– Men det har ju funnits fler jobb för killar eftersom det är flera manliga roller i pjäserna. Så problemet ligger flera steg bort, i vad man väljer att sätta upp för pjäser och vem som skriver pjäserna, säger Therése, som just nu är aktuell i pjäsen De 39 stegen, där flera roller fördelats på fyra skådespelare.
– Jag gör tre typiska kvinnoroller. Det är roligt att leka med klichéerna även om det också är stereotypt.
Men när hon spelade en av rollerna i Lars Noréns klassiker Natten är dagens mor för några år sedan, såg det annorlunda ut.
– Det är en fantastisk pjäs, säger Therése, som berättar hur hon ibland känner sig frustrerad över att inte få spela ”de här fantastiska rollerna”. För att få göra det provade några skådespelare på teatern att byta kön på huvudrollerna. De började med att läsa pjäsen högt. Teaterchefen blev övertygad, och pjäsen sattes upp med ombytta könsroller. Den alkoholiserade pappan i familjen var en alkoholiserad mamma, och de båda bröderna systrar. Pjäsen blev en succé, blev utvald på biennaler och festivaler, och fick priser.
– Idén och lusten till det kom från oss. Sedan hade vi tur att ha en bra chef som ville gå med på det. De chefer jag har haft här har varit väldigt medvetna och tänkt på genus.
Det var första gången Lars Noréns pjäs gjordes på detta vis.
– Om man bläddrar i rollistan i en vanlig pjäs, skulle jag säga att det är kanske tolv manliga, stora, fina, bra roller och tre kvinnor på slutet. Det är otroligt ojämställt. Då måste man göra så där om man ändå vill spela dem med lite nutidsperspektiv.
Vad är viktigast att göra när man arbetar med jämställdhet på teaterscener?
– Det är mest kvinnor som går på teater. Rimligen borde de få se sin egen värld. Det har mest varit att de får titta på pjäser från mäns perspektiv. Det är ofta killar som porträtteras, så framförallt tycker jag att tjejer ska få göra huvudroller, säger Therése.
