Vilka var kvinnorna som kämpade för rösträtt?

Vid tiden kring Första världskriget var världsläget instabilt. Sverige var omgivet av länder, som Ryssland, Finland och Tyskland, där revolutioner pågick.
– Det var upprorsstämning i samband med kriget och i samband med bristen på mat, och arbetaruppror och demonstrationer i stort sett i hela Europa, säger Christina.
Även i Sverige var det demonstrationer, strejker och hungeruppror, 1917 och 1918. Riksdagens politiker insåg att en förändring måste till, med mer parlamentariska och demokratiska metoder för att styra landet.
– Liberaler och socialdemokrater hade under flera år arbetat för allmän rösträtt och fått igenom en delreform 1909, men kvinnor och delar av arbetarklassen stod fortfarande utanför. Det är som om kvinnorösträtten slinker med i det där. Men det var ändå ingen slump. Kvinnorna hade ju jobbat i tjugo år för detta men hela tiden fått nej. De hade gjort sig själva beredda att få komma med, och 1918 fick de det med hjälp av en liberal-socialdemokratisk regering.
Femton år tidigare hade Landsföreningen för kvinnornas politiska rösträtt bildats i Sverige. Där hade sex kvinnor framträdande roller, och utifrån brevkorrespondensen dem emellan har Christina skrivit sin bok. Av de sex kvinnorna satte Signe Bergman sin prägel på rörelsen allra tydligast, menar Christina.
– Hon uppmuntrar de andra och håller hela ruljangsen igång, har alla föreningar i landet på sina fem. Hon har koll.
Men Christina poängterar också att kvinnorna gör olika saker, att de är olika viktiga i olika perioder och att det var många aktiva.
– Ann-Margret Holmgren är väldigt viktig i början av rörelsen. Sedan finns det en lång rad andra i ledningen som inte finns med i min bok, som Lydia Wahlström och Anna Whitlock. De är naturligtvis också viktiga.
Gemensamt för de sex kvinnorna var att de var frisinnade liberaler, berättar Christina.
– De kallades på den här tiden för vänster. De var radikala, och hade uppfattningen om att samhällsproblem måste lösas på politisk väg. Arbetarrörelsens kvinnor hade egna aktioner.
De sex kvinnorna kom från den övre medelklassen och hade bra utbildningar.
– De behärskade ett politiskt språk som är viktigt när man ska bli politiker. De kunde tala för de här sakerna. Och sedan var de feminister förstås.
Men de ville inte själva kalla sig för suffragetter, som de engelska rösträttskvinnorna gjorde.
– Det var ju ett skällsord. Hade de gjort det hade de inte haft rösträtt än idag, tror jag. Men rebeller var de, därför att de vågade gå emot allt som kvinnor inte fick göra. De är enormt modiga som som utmanade kvinnorollen, åker runt hela Sverige, lämnar familjerna, håller tal på torg, i skolor och i missionshus. De vågar gå emot hela etablissemanget.
Landsföreningen använde sig av dåtidens moderna medier och skrev i tidningarna. De gjorde två namninsamlingar där de fick ihop nästan en halv miljon namn och lierade sig med partierna. På så vis fick de med sig män i sin kamp. Men deras strategi var även att möta kvinnorna i sin hemmiljö.
I slutet av 1918 tog riksdagen beslutet att ge kvinnor rösträtt. Lagen gick igenom 1919 och 1921 blev det klart, eftersom det var en grundlag och två riksdagar måste fatta beslutet.
Det var en lång kamp, från 1903 till 1921. Vad var det som fick kvinnorna att hålla ut så länge?
– Den frågan har jag ställt mig länge. De måste ha varit besjälade av ett speciellt ork, en politisk övertygelse som var så stark att de inte gav upp.
Men Christina tror också att orsaken var att landsföreningen hade byggt upp en politisk infrastruktur, med speciella tidningar, kansli och lokalföreningar, och att de hade ett samarbete med folkrörelsesverige.
– Det är helt enkelt en stark rörelse och då orkar man, säger hon.